Den grå vardagens fantastiska äventyr

Nu när jag har chansen att introducera er alla till P-Square så tänker jag utnyttja det så mycket som möjligt! Här kommer ytterligare en favorit! Alla nynnar på dem lite överallt, så det fastnar, tro mig!
 
Dessutom oerhört kul att dansa till!
 
Kram på er!

—

Now when I have the chance to introduce P-Square to you all, I’m gonna use the occation as much as possible! Here is another favorite! Everybode hums this like everywhere, så it stucks, believe me!

Moreover it is also super fun to dance to!

Hugs!

Emma i Dar es Salaam Do Me, P Square

Malaria är en, rent ut sagt, asläskig sjukdom. Den är, tillsammans med AIDS, den största dödsorsaken i icke-krigsdrabbade länder i Afrika. Men den bilden jag har mött i Dar es Salaam är väldigt avdramatiserad – alla har eller har haft malaria, så det ses inte som något dramatiskt med det. Flera av mina bekanta har malariaparasiter i kroppen konstant och blir bara sjuka när nivåerna av någon anledning går upp eller ner, så det är tydligen fullt möjligt att konstant ha malaria, även om jag inte trodde att det kunde fungera så. En bekant till mig konstaterade att de som dör av malaria vanligtvis är fattiga människor ute på landsbygden, som inte bor i närheten av sjukhus eller kliniker. Krasst men sant.

Jag minns hur min gamla geografilärare på gymnasiet hemma i Örebro (snart tio år sedan, måste det vara, hualigen vad tiden går fort!)  förklarade för klassen att det egentligen bara skulle ta ca fem år att forska fram ett vaccin mot malaria, men att det förmodligen inte skulle komma att ske på många år och att många människor skulle dö under den tiden. På grund av den enkla anledningen att det kostar pengar att forska och framställa medicin, och de länder som drabbas hårdast av malaria inte har de pengarna. Och eftersom de inte hade pengarna så var det inte aktuellt med den forskningen. Cyniskt men sant. Nu vet jag inte hur det står till på forskningsfronten när det gäller malariavaccin, Read more…

Emma i Dar es Salaam Africa, Afrika, AIDS, malaria

P-Square är omåttligt populära här nere och jag kan verkligen förstå varför!
 
Kram på er!

—

P-Square are insanely popular down here and I can reaaly understand why!

Hugs!

Emma i Dar es Salaam

Ibland bara överväldigas jag av vilket härligt land jag har kommit till, vilka underbara människor jag arbetar med och vilken tur jag har haft!
Jag bor i en stad där jag känner mig relativt trygg att röra mig i, människor är väldigt trevliga att ha att göra med och det ar en oerhört fredlig stämning. Okej, kanske inte under fotbollsmatcher med engelska lag, eller alltid i trafiken, men överlag är det bara en superskön atmosfär att vara i!
Kram på er allihopa, i dag är jag glad!
—
Sometimes I overwhelms by what a lovely country I’ve come to, such wonderful people I work with and how much luck I’ve had!
I live in a city where I feel relatively safe to move around, people are very nice to deal with and it’s such a peaceful feeling. Okay, maybe not during soccer games with English teams, or in the traffic, but generally it’s just such super nice atmosphere to be in!
Hugs to everybody, today I am happy!

Emma i Dar es Salaam

Hej allihopa!
Hoppas att ni alla har det bra och att ni tar hand om er och om varandra!
 
Nu kommer det en lite läskig histora, lite slemmig (eller varig, rättare sagt) så alla ni som är kräkmagade; läs inte mer, ni klarar er utan det! Kram på er! Ha det bra!
 
Till alla er andra;
 
I onsdags for två veckor sedan hade jag ett litet minimyggbett på höger underarm, det kliade lite, så jag kliade det. På torsdagen hade det utvecklats till en liten finne, som jag utan närmare eftertanke klämde, inget ovanligt med det (men det gjorde ovanligt ont)  – just nu är det sällan mindre än 30C dygnet runt, så man svettas nästan jämt och får små finnar och infektioner överallt – jag har fått vid nagelband, skavsår etc.
 
Dagen efter var jag alldeles röd och svullen och på lördagen var halva underarmen täckt av röd svullnad, med en stenhård kula i mitten. Självklart kunde jag inte låta bli att pilla på den, det ligger ju i sakens natur. Jag hade is Read more…

Emma i Dar es Salaam Cordylobia anthropophaga, larver i armen, mango fly, mangofluga

Jag och Niklas, min pojkvän, firade påsk i Bagamoyo förra året. Bagamoyo ligger ca en timmes körning från Dar es Salaam och har historiskt sett spelat en viktig roll, av många olika skäl. De första arabiska bosättarna kom dit ca 900 e. Kr., den första Romersk-katolska kyrkan/klostret byggdes där, det var en hållplats för slavjägare och slavhandlare och den första plats där slavhandel faktiskt blev förbjuden. Så det finns mycket intressant att titta på!
 
Vi bodde på slitna men charmiga Bagamoyo Beach Resort, betydligt mer avslappnat än en del av de andra resorterna som ligger i närheten. Det finns nämligen ett pärlband med hotell nere vid stranden, det ena lyxigare än det andra, med restauranger, pooler, marmor och discomusik. Det finns visserligen både pool (se bilden) och restaurang på Bagamoyo Beach Resort, men det är härligt avslappnat, med god, relativt billig, mat (se krabban!) och sådär lagom hippie-slitet som gjorde att vi trivdes något enormt! Och det var tyst, så tyst!

Dock fick jag, trots myggmedel och myggnät, en jäklans massa myggbett, och efter två veckor, trots förebyggande malariamedicin, malaria. efter det så insåg jag att om ett av de starkaste förebyggande medicinerna inte kan skydda mig mot malarian så är det ingen anledning att äta skiten (som dessutom ger konstiga, realistiska drömmar) eftersom det sliter oerhört på kroppen. Så nu äter jag inte malariamedicin, och har inte haft malaria sen dess. Men jag har ju inte varit i Bagamoyo sedan dess, vi får väl se vad kroppen säger efter nästa besök där…
 
Jag skulle vilja fira påsk i här i Bagamoyo, malaria eller inte!
 
Kram på er!

—-
I and Niklas, my boyfriend, celebrated Easter in Bagamoyo last year. Bagamoyo lies approximately an hour’s drive from Dar es Salaam and has historically seen played an important role, of many different reasons. The first Arabic settlers arrived approximately year 90., the first Roman Catholic church/monastery was built here, it was a resort for slave hunters and slave traders and was the first place where slave trade actually became prohibited. So there is very interesting things to discover! 

We lived on the frayed but charming Bagamoyo Beach Resort, considerably more relaxed than some of the other resorts that lie in the vicinity. There is namely a chaplet of hotels down the wide beach, the one more luxurious than the other, with restaurants, pools, marble and disco music.

There is certainly both pool (see the picture) and restaurant on Bagamoyo Beach Resort, but it is wonderfully relaxed, with good, relatively cheap, food (see the crab!) and just enough hippie-worn out that made us enjoy it incredibly! And it was quiet, so quiet!   However, I got, despite mosquito medicine  and mosquito nets, a darn mass of mosquito-bites, and after two weeks, despite preventive malaria medicine, malaria. I realized that if one of the strongest preventive medicines cannot protect me against malaria, it is no reason to eat the shit (that moreover gives awkward, realistic dreams) as it is hard on the body. So now, I do not eat malaria medicine, and has not had malaria since then. But I haven’t of course been to Bagamoyo since then either, we’ll see what the body says after the next visit there…  

I would like to celebrate Easter in here in Bagamoyo, malaria or not!  

Hug on you!

Emma i Dar es Salaam

Jag arbetar i ett land som ligger i en av världens fattigaste områden, ett land som av resten av världen betraktas som ett u-land. Här finns ca 36 miljoner människor och ca 6,5 miljoner av dem har ett bankkonto, ca 8 miljoner en mobiltelefon (men den siffran stiger drastiskt – det finns säkert fler vid det här laget, de här siffrorna ar ca 1,5 år gamla). Här är malaria en av de absolut största dödsorsakerna och det dör människor av det varje dag. Det finns rinnande vatten (dock ej dricksvatten) i innerstan i Dar es Salaam, knappt ens det.

I och med lågkonjunkturen så stiger matpriserna varje dag, vilket kommer, om det inte redan är, bli en fråga om liv och död för många människor. De som inte har råd att köpa dricksvatten, subventionerade malariamediciner och snart inte sitt dagliga ris.

På gatorna i Dar es Salaam rullar det sjukligt många Toyota Landcruisers och Prados. En bekant till mig besökte Departementet för Infrastruktur och utanför på parkeringen så stod det 42 landcruisers, de flesta inte ens två år gamla, med regeringsskyltar. Senast jag kollade så kostade en sprillans ny Landcruiser  mellan 80 000 och 100 000 USD. Detta i ett land som inte har råd att bygga sina egna vägar, sjukhus och barnhem.

Man mår lite illa, när man tänker på det, eller hur?

Jag brukar också fundera över det faktum att jag köper kattmat till min katt när folk på landsbygden svälter. Jag brukar inte vilja ta tankebanan längre än så, men det säger kanske en hel del om mig, eller hur?

Kram på er!

—

I work in a country, suited in one of the worlds poorest areas, a country that are seen on by the rest of the world as Less Developed Country. Here are approx 36 million people. Approx 6,5 million have a back account, approx 8 million have a cellphone (but the numbers increases rapidly, the figures are 1,5 years old). Here malaria is one of the most common reasons of death, people dying of it every day. It’s tap water (though not drinking water) in the inner city of Dar es Salaam, if even that.

Because of the depression food prices are rising every day which will lead to, if not even already, will be a matter of life and death for many people. The ones that cannot afford to buy drinking water, subventioned malaria medicine and soon not even the daily rice.

On the streets of Dar es Salaam it rolls sickly many Totoyta Landcruiser and Prado. An acquaintance of mine visited the Department of Infrastructure and outside on the parking lot there were 42 Landcruisers, most of them not even two years old, with government signs. Last time I checked the price of a new Landcruiser the price tag said USD 80K to 100K, this in a country that cannot afford to build their own roads, hospitals and children’s home.

Makes you feel sick, thinking of it, doesn.t it?

I use to reflect on the fact that I buy cat food to my cat when people on the countryside starves. I usually don’t want to continue the way of thoughts longer than that, but it says quite a bit about me, doesn’t it?
Hugs!

Emma i Dar es Salaam

För nästan exakt ett år sedan skaffade vi katt. Den var det minsta lilla kräk (för sin ålder) som jag någonsin sett, men hon var störst i kullen, jag undrar till och med om kullsyskonen överlevde, jag har mina tvivel om det.

Till en början var hon livrädd, låg under en säng och tryckte, kom endast fram när det stod en matskål framme, men tog sig ganska så fort – det var väl tråkigt under sängen, antar jag. Sedan började hon långsamt röra sig ute i trädgården, men bara när jag var ute med henne, så hon kunde söka skydd när något obehagligt hände, särskilt när hönsen kom för nära.

Nu är det stor skillnad, hon är tuff och drar runt så gruset sprutar, men hon går inte särskilt långt, kommer nästan alltid när man ropar och sover nästan varje natt inne i mitt rum. En mysmes, helt enkelt.

Hon heter Katti, men jag kallar henne for Knubbdjuret eftersom hon är supersmal med långa ben och lååång svans, men äter som en gris och därför glider runt med kalaskula med jämna mellanrum! Men söt är hon!
Kram på er!
—
Almost exactly one year ago since we got a cat. It was the smallest little mite (for its age) that I ever have seen, but she was biggest among her brothers and sister. I even wonder if the other ones survived, I have my doubts.

For a starter she was scared stiff, laid under the bed hiding, only came when there was a food bowl visible. She grew pretty fast – maybe it was boring under the bed, I suppose.
Later on she slowly started to move out on the garden, but only when I was with her, so she had someone to hide behind if something unpleasant happened, especially if the hen came too close.

Now the difference is big. She’s tough, running around with coarse sand splitting around her. But she never goes far, almost always coming when we shout for her and sleeps almost every night in my room. Plainly, she is a cozy wimp.

Her name is Katti (Catie) but I call her Shubby Animal as she’s super slim with long legs and a looong tail, but eats like a pig and because of that slides around on her embonpoint once in a while. But cute she is!
Hugs!

Emma i Dar es Salaam

Mera avslappnat gung!
Jag brukar ibland spela den på eftermiddagarna när jag behöver något uppiggande som drar igång!
—
More relaxed groove!
I use to play this in the afternoons, when I need something refreshing that starts the wheels turning!

Emma i Dar es Salaam

Något som jag aldrig skulle göra här i Tanzania, om jag inte var absolut tvungen till det, är att åka buss. ”VA?! Vilken snobb hon har blivit!” tänker ni säkert när ni läser det där. Trust me, det finns anledningar! Det räcker med att ta en promenad på Ubungo Bus Station/Dar es Salaams största busstation (vilket jag har gjort) eller åka bakom en långfärdsbuss ute på landsbygden (vilket jag också gjort), så vet man att det finns en stor risk att dö en våldsam död när man kliver på bussen.

Bara kika lite på däck eller studera hur mycket bussen lutar och vilket underhåll den har fått de senaste fem åren kan få en att bli livrädd och hålla sig inom stadens gränser under en livstid. Nu är det ju tyvärr som så att den största delen av befolkningen här inte har några större val när det gäller att transportera sig runt i landet och darför helt sonika väljer att åka buss (alternativet är också att de inte inser dödsfaran, vilket i många fall kanske inte är helt otroligt).

Jag har rest en del i landet med bil och har sett hur dessa busschaufförer kör och det jag har sett  gör mig mörkrädd… På tanzaniska landsvägar är det en hastighetsbegränsning på 80 km/h. Det är väldigt få som håller den (inte heller bilen som jag reste i), vilket gör att medelhastigheten kan bli oerhört hög… Men låt oss säga så här; om man reser i en bil som åker i 120 km/h, blir omkörd av en lastbil med släp som kör i 130km/h och lite senare en buss som går i 140km/h, och som dessutom lutar kraftigt, då blir man lite nervös över att sticka ut nosen alltför långt.

Jag gnällde lite till en kollega om att bussarna körde så fort, var det verkligen tillåtet, varpå han svarade; ” Tillåtet? Självklart inte, men…det har hänt vid ett flertal tillfällen att busschuffören har fått stryk av passagerarna för att han inte håller, i deras ögon, tillräckligt bra hastighet!” Jag trodde att han skämtade med mig, men det visade sig att det hade rapporterats  vid ett flertal tillfällen i tidningarna om liknande incidenter! Jag blev oerhört  förvånad, överlag är i princip alla tanzanier som jag träffat lugna, timida och konflikträdda, inte alls folk som ger sig på busschaufförer och ger dem stryk….men men, jag antar att vi alla har uppdämda känslor som måste ut på ett eller annat sätt…

På grund av det här så händer det ganska ofta olyckor med dödsfall. Några gånger i månaden kommer det mer eller mindre otäcka rapporter om olyckor runt om i landet. Nästan så att man börjar vänja sig, men bara nästan…

I förra veckan kom en av mina kollegor in på mitt kontor, och han var grön i ansiktet. Han berättade att han hade besökt en verkstad dit de hade bogserat en buss som varit med om en olycka. Bussen, som hade kört i 130 km/h, hade mött två lastbilar som höll på att köra om varandra, förmodligen i ganska hög hastighet, och frontalkrockat. Med ostadig röst beskrev min kollega hur de tio första säten i bussen hade pressats ihop, hur motorn på bussen satt inne på fjärde sätet och hur den var täckt med blod, hjärnsubstans och kroppsdelar. Hur de på verkstaden nu skulle hugga ut sätena i delar, så att de anhöriga skulle få något att begrava…

Jag är verkligen inte sugen på att åka buss i det här landet!
Kram på er!

Something that I never would do here in Tanzania, if I wasn’t definitely forced to, is to go by bus.  “WHAT?! What a snob she has become! “you think without a doubt when you read that. Trust me, there are reasons! It is enough just  taking a walk on Ubungo Bus Station/Dar es Salaams biggest bus station (which I have done) or go behind a long-distance journey bus on the countryside (which I’ve also done), then one knows that there will be a big risk to die a violent death when one get on board the bus.  

Only a little glimpse on the tires or a check on how much the bus tilts or how much maintenance it has got the last five years can make oneself to become scared stiff and stay within the town’s boundaries during the rest of the life. Now, it is of course unfortunately so that the biggest part of the population here does not have any bigger choices when it comes to transporting themselves around in the country and because of that has to choose to go by bus (an alternative is also that they do not realize the death danger, what in many cases perhaps is not entirely unrealistic to believe). 

I have done some travelling in the country by car and have seen how these bus drivers drives and what I have seen makes me really scared…  On Tanzanian main roads are the speed restriction 80 km/h. It is extremely few that keep that speed (not the cars that I traveled in neither), that means that the average speeds can become extremely high… But let us say like this; if one travels in a car that drives in 120 km/h, getting passed by a truck with a trailer that drives in 130km/h and bit later by a bus that goes in 140 km/h, and that tilts strongly, then one becomes a bit nervous over putting out ones nose too long.  

I was whining a bit to a colleague about that the buses drove to fast, is it really legal? “Legal”, he replied; “Of course not…but it has happened at more than one occasion that the bus driver has been beaten by passengers for not keeping, in their eyes, sufficiently good speed“. I believed that he joked with me, but it has actually been reported numerous occasions in the newspapers about similar incidents!

I was very surprised, Tanzanians in common I find calm, timid and conflict avoiding, not at all people that beat bus drivers up ….well, well, I assume that we all have feelings that must out in one or another way…  Because of this it is quite often accidents with deaths. A couple of times a month it comes more or less bad reports about accidents around the country. It’s almost like one begins to accustom oneself, but only almost… 

Last week one of my colleagues came in to my office, green in the face. He told that he had visited a garage where they had town a bus hit in an accident. The bus, which had driven in 130 km/h, had met two trucks, one overhauling the other, probably in quite high speed, and collided front to front.

With an unsteady voice, my colleague described how the ten first rows in the bus had been pressed together, how the engine on the bus now was at the fourth row and how everything was covered with blood, brain material and body parts. How the garage now would chop out the rows of chairs in parts, so that the relatives would be able to bury the victims…  I don’t want to go by bus in this country!

Hug on you!

Emma i Dar es Salaam